Present...
"HOPE," sinalubong siya ni Myca sa entrada ng resort.
"Bakit?"
"Let's talk first." Hinila siya nito sa guardhouse at pinaalis muna ang gwardya.
"About what?" Sigurado siyang tuyo na ang luha niya at hindi na siya mukhang nag-emote. So ano ang pag-uusapan nila ng kaibigan?
"Kaden Aragon just arrived."
"Zoey's fiance? Great!"
"Hope... Kaden- " parang nahihirapan itong ituloy ang sasabihin. "Kaden looks like Rain... A lot."
"So I wasn't dreaming..." Mahina niyang saad, she did see Rain. But just someone who looked so much like him. He was Kaden Aragon.
"What do you mean?"
"I saw him. At the bus stop." She forced a smile. "I thought he was Rain... So this, thanks for warning me. At least I know what to expect..."
"Oh Hope!" Niyakap siya ni Myca. "If you think you can't handle this, just tell me."
"Ano ka ba? Ngayon pa ba? Ang bigat ng bag ko oh!" Pinasigla niya ang boses.
"Are you going to be fine?"
"Of course!"
*****
MEETING Kaden Aragon took all her will to stop herself from hugging him. What are the odds of seeing someone who looks so much like your lost love?
His blue eyes, his nose, his lips, his body, his height... Only that, this man in front of her wasn't the simple Rain Sanchez but Dr. Kaden Aragon, Zoey's fiance. Gwapo, mayaman, perpekto.
"You were that girl from the bus stop," Kaden said. Pati boses, she felt like she was hearing Rain again after two years.
"I'm sorry- I was kind of distracted earlier... By the way- I'm Hope... Hope Ferreira." She didn't have a plan of shaking his hand but he offered his hand first.
"Kaden." He smiled, waiting for her to accept the handshake.
"Nice to meet you." She accepted his hand pero agad ding bumitaw nang maramdaman ang pamilyar na pakiramdam ng hawak ni Rain.
'I can't do this,' her heart-achingly complained.
"Kade, honey, Hope is our chef for the whole week." Kumapit sa braso nito si Zoey. "And believe me, she's good."
"Really? So you're a chef, huh?" He asked.
"Yeah. So if you'll excuse me, I've got to go to the kitchen now." Yumuko siya para itago ang nagbabantang mga luha bago mabilis na tumalikod.
How could two persons look so much alike and yet they're not the same person?
But she could swear, there's more than the physical similarity. Pareho ang boses, pareho ang epekto sa kanya.
"Hope, it's better if you just take the leave." Sinundan siya ni Myca sa kusina where she was already crying her heart out.
"I-- I'm just shocked." Pilit niyang kinalma ang sarili. "Myca, he's not my Rain, right?"
"He's not."
"Just as I thought. Rain won't do this to me. He promised me na babalikan niya ako at magpapakasal kami. He's different from that man who doesn't remember me one bit and has got a fiancee."
"Hope, Rain's dead." Myca gently reminded her, dahilan para bumagsak ang mga balikat niya.
'Yeah, right. Rain's already dead...' her mind agreed.
"I know," sabi niya. "Like I said, I was just shocked. I'll get through this. But if it isn't too much, pwede bang hindi na ulit ako humarap sa kanila?"
'Because I don't think I can really get over the fact that someone who looks so much like Rain is in Myca's,' dugtong ng puso niya.
"Of course. I'll ask Cindy to report."
"Thanks, Myca. You're the best."
"Anytime, best friend." Myca's smile was full of concern.
"I'm okay," she assured her friend before getting to work.
'He's not Rain... He's not Rain... He's not Rain... His name is Kaden. Kaden. Kaden. He's got a fiancee. Her name is Zoey..." piping paulit ulit na sabi niya sa sarili habang inihahanda ang mga lulutuin.
'You can do this... Well, who are you kidding? You can't do this!'
In the end, she ran to the restroom and cried some more. Maybe if she would let the tears flow, it would lessen the pain. Hopefully, it really would...
*****
"ZOEY is asking for the chef," Myca told her while she was busy concealing her already swollen eyes with a pressed powder.
Lunch had just been served at natuwa na naman si Zoey.
"Tell her I'm not feeling well."
"I can't do that. Matutuwa ka ba kung may sakit ang naghanda ng pagkain mo?"
"Just tell her you cannot find me. I'll show up later sa dinner."
Myca sighed at tinignan siya sa paraang naaawa. Hope hated it. Pero nakakaawa nga siya. Pati siya naaawa sa sarili niya. Si Myca pa ba?
"Okay. I'll just make up an excuse." Iniwan na siya ng kaibigan niya.
Hope went to the room na i-ooccupy niya sa buong duration ng stay nina Zoey at Kaden. Nagkulong siya roon at lumabas na lang ulit nang oras na para maghanda ng hapunan.
*****
"DINNER by the balcony," anunsyo ni Myca noong nagpi-plating na siya. "Naipaayos ko na."
"Mukhang napagod sila sa beach," komento naman niya.
"Sunog nga si Zoey, eh."
Silence. It somehow felt awkward to talk about the couple.
"Myca," untag niya.
"Hmn?"
"Can I excuse again tonight? If Zoey won't ask for me... I'm sure she won't..."
"Okay. Andito naman si Cindy, eh."
"Thanks," matamlay siyang ngumiti.
She stayed in the kitchen at inabala ang sarili sa pag-aayos ng mga ginamit niya sa pagluluto.
Akala niya lusot na siya.
"Hope," Cindy called after an hour.
"Hinahanap ka nina Kaden at Zoey."
"Bakit daw?"
"Kwentuhan lang daw."
"What?"
"Hope---" parang nag-atubili ito sa sunod na sasabihin nito. "Si Kaden--- hindi ba talaga siya si Rain?"
Si Cindy, totoong na-inlove kay Rain noon na kung hindi lang nito nasaksihan mismo kung gaano siya kamahal ni Rain, hindi ito bibitaw sa binata. In fact, antagal na hindi sila nag-usap ni Cindy. Pero hindi naman sila magkaaway. Awkward lang kasi.
Later on naging supportive na rin naman si Cindy sa relasyon nila ni Rain. Walang hard feelings.
"Kung siya si Rain, dapat nakilala niya tayong lahat, hindi ba?" Sagot niya. "Isa pa, patay na si Rain."
"Paano kung hindi siya namatay? Paano kung nagka-amnesia lang siya at siya talaga si Kaden?"
Amnesia? Napapikit siya nang mariin. A part of her wanted to entertain the idea. Because if it was true, it would explain the great deal of similarities. Pero pagkatapos ay ano?
She would try to make him remember her... It's going to be tough but would be worth it if he remembers. But what if not?
Besides, paano niya mapapatunayan na may amnesia lang ito? Because in reality, Kaden didn't look like he's dealing with such condition.
"I saw him rode that bus."
"Hope, even identical twins do not look exactly the same. 'Yong dalawang magkaibang tao pa kaya?" Patuloy na pag-aanalisa ni Cindy. "Ang ibig kong sabihin---"
"His name is Kaden Aragon not Rain Sanchez..." putol niya, sa sinasabi nito at sa pag-asang bumangon sa dibdib niya.
"Okay..." Cindy shrugged.
Sumama siya kay Cindy sa tabing dagat. Nandoon daw sina Myca, Rain at Zoey at hinihintay sila.
Hindi niya maintindihan. Akala ba niya ay pagod ang dalawa? Akala rin ba niya't privacy ang kailangan ng mga ito? Bakit kailangang makipagkwentuhan pa sa mga staff?
Nadatnan nila ang tatlo na nakapalibot sa isang bonfire na nagsisilbi nilang liwanag.
"Hope!" Zoey acknowledged.
"Hi!" She managed her most cheerful voice.
"We've been looking for you since lunch time," dugtong ng babae na inaya siyang maupo sa kaliwa ni Rain.
"I'm sorry. Busy sa kitchen," she obliged but maintaining a fair distance.
"Oh... Sorry. It's just that Kaden and I can't get over your cooking." Zoey giggled.
"Thank you," sincere niyang pasasalamat.
"So Chef... Are you married?" Kaden asked out of the blue. Napatingin talaga siya sa binata and caught him looking at her ring that she was subconciously toying with. That had become a habit of her. 'Yong kapag wala siyang hawak, awtomatikong napaglalaruan niya ang engagement ring na ibinigay sa kanya ni Rain. Naging mannerism na niya, kumbaga. "I mean, you've got a ring... Your husband must be very lucky to have such a wonderful cook for a wife..."
"Good morning!"Literal na napatalon sa gulat si Hope nang biglang nagsalita sa likuran niya si Kaden. Nanghihiwa siya noon ng sibuyas at dala ng pagkagulat ay aksidente na nahiwa niya ang daliri niya."Kaden!" Malalaki ang mga matang nilingon niya ang binata habang inilalayo sa ginagawa ang duguang daliri."Oops, I'm sorry!" Guilt flooded his handsome face as he approached her at walang pagdadalawang isip na dinaluhan ang sugat niya. "Hindi ko alam na magugulatin ka pala," dinala siya nito sa lababo para hugasan sa running water ang daliri niya."I can manage-" protesta niyang binabawi ang kamay sa mahigpit nitong pagkakahawak."Chef Hope, I really am sorry. Please let me do this for you..." sabi nito habang tinitingnan ang lalim ng sugat niya. Nahiwa niya talaga iyon ng halos one inch. Hindi siya magugulatin pero kapag ganoong lumilipad ang isipan niya, disgrasya talaga inaabot niya kapag nagugulat. "Where's the first aid kit?" Tanong nito sa sak
"We're going to the beach again, Chef," ani Zoey na sinabayan siya sa pasilyo ng resort. Naka-swimsuit na ito sa ilalim ng see through na sarong. "Alam mo, I really love it here... Ibang-iba sa kabusyhan ng lungsod. Nakakarelax. Seems like everyone's taking their time. Hindi nagmamadali.""Kaya nga ayaw kong umalis dito," nakangiti niyang turan sa napakagandang panauhin."Nakakainggit ka, Chef. Narito ang buhay mo sa San Gabriel." Sinipat nito ang suot na relo. "What's taking Kaden so long?"Tumingin siya sa direksyong pinagmulan nila."Here he comes," she told Zoey as she caught a sight of Kaden walking towards them.Naka-tshirt na puti ito at board shorts. The doctor was looking great as always. Mabilis siyang nag-iwas ng tingin nang magtama ang paningin nila."Kaden and I grew up together. But I still couldn't help falling for him everyday..." Kumapit sa braso niya si Zoey while looking at her fiance dreamily."He loo
Kaden stared blankly at the little blue flowers of the plant that was sitting on the ledge outside the window of his clinic.Forget-me-nots. Then a packet of seeds, it was the keepsake he got from Myca's.He wondered what Zoey got. Pareho pa kasing mga buto ang nakuha nila na nakalagay sa loob ng souvenir ng resort. Nito lang din niya nalaman ang pangalan ng halaman noong magsimula itong mamulaklak.And since knowing it's Forget-Me-Nots, he couldn't help but look for its meaning, -associated in the language of flowers with true love - the love that never dies. It also relates to good memories, memories you wouldn't want to forget.Still another meaning was, when one was given such plant, it's wanting to tell you that you have forgotten someone close to your heart.And that's what he had been pondering over in the past days since the plant starting having those lovely blue flowers.Several months after meeting Hope, he still kept her ring. Gi
"Don't come home.""Bakit?""Basta."Hello? As if naman kapag sinabi ng ate niya na 'wag siyang uuwi ay susunod siya. It was the first time na sa halip na pauwiin na siya nito ay don't come home ang sinasabi ni Charity.Curious tuloy siya. May bisita ba ang ate niya na hindi niya pwedeng makita? Manliligaw kaya?Napangiti siya sa sarili. She'd been pushing her sister to have a love life. At forty-four, dalaga pa rin si Charity. Maganda naman ito, bukod sa mabait at maalaga. Pero hindi niya maintindihan kung bakit ayaw nitong magpaligaw sa mga nagtangka noong bata-bata pa ito. Some of those ay siya pa nga mismo ang nag-udyok. Ngunit sadyang matigas sa desisyon nitong 'wag ng mag-asawa ang kapatid niya.Katwiran nito, masaya na ito na napalaki siya nito nang maayos. Hindi na raw nito kailangan ng pamilya dahil 'andiyan naman siya."Tell me.""Sasabihin ko sa'yo kung pwede ka ng umuwi." Charity texted back instead.Tapos na
Several hours road trip by bus. Ipinaliwanag ni Kassey sa kanya na hindi ito marunong magmaneho. She was starting to learn how to drive then, pero naaksidente ang kuya nito while driving his own car and almost lost his life. Parang ito pa raw ang na-trauma sa nangyari at hindi na ito kailanman humawak pa ng manibela."At kung bakit naman ako lang ang sumundo sa 'yo, because it's a surprise." Dagdag ni Kassey.Tumango lang siya at tumingin sa labas ng bintana. Nasa Maynila na sila. She never wanted to leave San Gabriel. But just this one time, she had to.Paulit-ulit niyang nireremind ang sarili na gusto lang niyang makilala ang mga kamag-anak niya. Just know them and not make them a part of her. Kasi kahit bali-baliktarin man ang mundo, the fact that they caused her mother so much pain was irreversible. And they did that just for the reason na hindi nila ito kauri sa buhay."We're heading to our grandparents' house. That's where I live," sabi ni Kassey. "
She met her father's wife. Sandra Fontanilla was surprisingly warm and happy to see her. Nilinaw nito na hindi iyon dahil sa makukuha na nito sa wakas ang iniwanang kabuhayan ni James. But it's meeting her husband's child. Pakiramdam daw nito nakita nito ang isang parte ng asawa nito kahit na hindi sila magkahawig ng kanyang ama."I can live without my husband's money, Isabella." That's what she thought. Hindi naman papayag ang mga Fontanilla na ito ang pakasalan ng kanyang ama kung katulad ito ni Charity na mahirap lang. "But I won't lie to you and say na hindi ko iyon kailangan. I need the money to settle debts..." Hindi na nito pinalawig pa kung paano ito nagkautang. The money whom she didn't have access to was different from their conjugal properties as husband and wife."I don't want his money. You can have all of it, Tita Sandra."
Saying yes to Kevin seemed like the right decision to do at that moment. Hindi niya gustong madisappoint sa kanya ang binata. He loves her. She should love him back. So why was she feeling like she's not happy at all? She actually felt like she had done something so wrong..."Isabella?" Untag ni Kassey. "I mean Hope-- hey, are you with us?""Huh?" Napatingin siya kay Kassey na kasama niya sa loob ng sasakyan.Papunta sila sa Isabella's o ang restaurant na pagmamay-ari ng kanyang ama."I knew it. Lumilipad na naman ang isip mo.""Sorry," paumanhin niya."Kuya Kade and Zoey will meet us there.""Okay.""You know, I hate it so much that Kuya still wants to marry that girl. I mean, Zoey doesn't deserve him.""She's gonna be your sister-in-law in two months, Kassey," she reminded her cousin."I know. If only I can do something to stop the wedding," ngitngit nito."Why do you hate Zoey so much?" Curious niyang ta
The moon had already completely hidden behind the dark clouds of the night. The rain also started pouring hard as Hope remained staring outside the windows of Kaden's car."There's no way we can go home tonight," sabi ng binata na ikinapalingon niya rito. Sinisipat nito ng tingin ang bahang unti-unti nang tumataas sa magkabilang gilid ng kalsada. "I mean, the water would subside a little later but you wouldn't want to get stuck in the traffic, would you?""It's past eleven," sabi niyang sa relo niya nakatingin.Ang magaling kasing si Kassey ay hindi siya binalikan. She reasoned na tuluyan na itong na-stuck sa trapiko kung saan mang parte ng Maynila ito naroon.Kanina pa kasi nag-umpisa ang ulan. She saw the first droplets of rain that fell over the forget-me-nots she hadn't realized she'd been staring for a long time until the raindrops drenched its flowers.Kaden planted the seeds and took good care of the plant. Ang masakit, kahit malaman pa ng b