MasukIn a room full of people, it feels we're discrete. We feel as if we've been left behind amid a crowd of figures. What does it mean to be one of them? To be a part of the circle? We're living in their eyes, yet we do not exist in their world. We're like a spark but no blaze because we think differently. Themis Lex Pravitel, tenacious in pursuing her goals, will go to any length to get that Attorney in front of her name. She is preparing, in the courtroom. Emperor Nezoi Palmadez, a Surgeon, embodies the serious yet amusing man, and whatever he wants, he gets it. He is getting ready in the operating room. They've been playing by the Universe countless times until they found themselves serving the same land. Will they listen to their heartbeats on a stethoscope? Or top-even to their mind speaks on a scale.
Lihat lebih banyak‘...아아! 결국 이렇게 되는 건가.’
차가운 바람이 광장을 날카롭게 스쳤다.
겨울의 끝자락 지독하게 시린 한기였다.
단두대 위에 선 내 얇은 치맛자락이 갈기갈기 찢긴 깃발처럼 맥없이 펄럭였다.
이상할 정도로 정돈된 광장.
죽음을 앞둔 죄수의 사형장이라기엔 지나치게 질서정연했고, 군중의 눈빛엔 동정이나 슬픔 따위는 없었다.
그저 광대의 유희를 구경하러 온 관객처럼 생소한 흥분만이 가득했다.
분명 처음 겪는 죽음일진대, 이 장면이 지독하게 낯익은 건 왜일까?
심장을 찌르는 듯한 누군가의 기억이 파편이 되어 뇌리를 스쳤다.
검푸른 빛으로 문드러진 낮달이 걸린 하늘.
사람들은 저 빛을 불길한 징조라며 수군거렸지만, 사형집행인은 개의치 않았다.
그는 그저 오래전부터 정해진 절차를 반복하듯 무표정했다.
무거운 사슬에 묶인 채 오르는 단두대 계단.
차가운 돌바닥의 한기가 뼛속까지 스며들고 살갗을 파고드는 쇠사슬에 붉은 피가 배어 나왔지만, 고통조차 느껴지지 않았다.
“죽여라! 저 요망한 마녀를 당장 죽여라!”
“자식을 죽인 악귀다.”
군중의 함성은 독이 묻은 비수였다.
내가 아이를 죽였다고?
내 전부였던 아이, 나를 지탱해 준 소중한 생명을 내가 죽였다니.
저들의 입에서 쏟아지는 포악한 단어들이 내 심장을 갈기갈기 난도질하고 있었다.
조금 전까지만 해도 분명 피비린내 나는 산청(産廳)에 있었다.
갓 태어난 아이의 온기가 아직도 손끝에 남아있는데, 정신을 차려보니 나는 죄인이 되어 단두대에 서 있었다.
누구도 내 사연을 묻지 않았다.
누구도 내 진실을 들으려 하지 않았다.
그저 내 목이 어서 빨리 떨어지길 바라는 눈빛.
그래서 이 불길한 징조가 사라지기만을 갈구하며 괴성을 질러댈 뿐이었다.
‘악몽일 거야.’
부모도 성씨도 없이 왕비 발을 닦던 미천한 시녀.
나의 불행이 시작된 그날.
달빛이 시리도록 아름다웠다.
일과를 마치고 숙소로 향하던 중 술에 취한 왕과 마주쳤다.
앙리 7세.
그는 짐승 같은 눈빛으로 내 손목을 낚아챘다.
“이름이 무엇이냐.”
“...마, 마리안이라고 합니다. 폐하.”
그것이 내 나락의 시작.
그날 이후, 나는 왕의 간택 받은 시녀라는 이름으로 별궁에 유폐되었다.
선택권 따위는 없었다.
왕의 명은 일개 시녀가 거부할 수 없는 거대한 억압이었으며, 왕비는 나를 말려 죽일 듯한 독기를 뿜어댔다.
그가 나를 찾는 횟수가 늘어날수록 나는 화려한 감옥 속에 박제되었다.
그곳엔 나 외에도 젊고 예쁘장한 시녀들로 가득했다.
별궁은 기만적일 만큼 아름다웠다.
“마리안, 네가 운이 좋다고 생각하느냐? 아니, 너는 그저 왕의 쓰레기통일 뿐이야.”
수발하는 늙은 시녀들이 질투 섞인 목소리로 속삭였다.
틀린 말은 아니었다.
우리의 유일한 임무는 왕의 욕정을 받아내는 것.
왕의 아이를 출산한 시녀들은 어디론가 사라졌고, 그 빈자리는 더 어린 시녀들로 채워졌다.
그 지옥 같은 순환 속에서 나는 그저 시체처럼 하루하루를 살아갔다.
사랑?
연민?
그런 고귀한 감정 따위는 내 것이 아니었다.
오직 끈적한 욕망과 서늘한 감시만이 주위를 채우고 있었다.
매일 밤 문이 열리는 소리가 들릴 때마다 신에게 기도를 드렸다.
차라리 오늘 밤 내 숨이 끊어지게 해달라고.
그러던 어느 날.
내 몸 안에 생명이 찾아왔다.
왕은 변화된 내 모습에 급격히 흥미를 잃었다.
“배가 불러오니 보기 흉하구나. 아이를 낳을 때까지는 내 눈에 띄지 마라.”
그게 끝이었다.
궁의의 진찰이 끝난 후, 나는 차가운 독방으로 옮겨졌다.
아무 의미도 찾지 못하고 죽음만을 갈구하던 내 삶.
기이하게도 태동이 느껴지는 순간 나는 처음으로 기쁨을 느꼈다.
처음으로 살고 싶다는 생각이 나를 흔들었다.
이제 더는 이 차가운 궁궐에서 혼자가 아니라는 안도감.
아주 작지만 분명하게 느껴지는 생명체.
아이는 유일한 버팀목이었다.
‘너만은 살릴게. 어미가 무슨 짓을 해서라도.’
하지만.
먹는 것, 마시는 것, 심지어 숨 쉬는 순간까지 누군가의 허락이 필요한 날들의 이어짐.
아이가 자라며 내 몸이 변할수록 기쁨은 거대한 두려움으로 탈바꿈했다.
당시 왕국은 기괴한 예언 하나에 사로잡혀 있었다.
[앙리 재위 7년, 은빛 눈의 반신반인 ‘루미엘’이 태어나 인간의 왕좌를 무너뜨릴 것이다.]
신과 인간의 경계를 허무는 통치자의 재림.
불안에 미쳐버린 왕비는 그해 태어난 모든 남아를 죽이라 명령했다.
왕은 아무것도 막지 않았다.
왕비 광기 뒤에 숨어 책임을 회피했고, 날마다 아들을 잃은 부모의 통곡이 나라를 뒤덮었다.
별궁에서 태어난 남아는 가장 먼저 사라져야 할 첫 번째 제거 대상이었다.
어느 날 저녁.
식은 수프를 가져온 찬모가 주변을 살피더니 떨리는 목소리로 속삭였다.
“마리안, 딸을 낳아야 한다. 무조건 딸이어야 해. 그래야 네가 살아. 만약 아들을 낳으면…. 너와 아이는….”
I did everything I have to do in the operating room, saving a patient from a family someone who has a severe situation. After a long operation, we have successfully saved him. I get out of the room and I talked to the family and I smiled at them as I say that we saved their father. They lend their gratitude and I just smiled at them, they are now at once, home. So am I. I went to my office and I get all of my things, after that, I went to the front desk because I'm about to go home. "I am Surgeon Emperor Nezoi Palmadez, and I'm on leave." Lumipas ang mga buwan, naging sobrang busy na rin namin ni Themis. Hinahanda na namin ang magiging kasal namin. Sinigurado naming pareho na maging engrande ito, dahil sa napakaraming nangyari sa buhay at pagmamahalan naming dalawa. Alam namin na deserved namin ito. &nbs
"It's fine, you don't have to worry about it. Go chase your dream," I sincerely said to her. Wala na sa isip ko na maglabas ako ng pera ko sa kanya at siguradung-sigurado na rin naman na ako sa kanya. Palagi akong suportado sa kahit na saan siya. Kahit saan pa iyan, basta magiging masaya siya kahit saan dahil doon din ako. A year passed and I became super busy. Wala na rin akong masyadong oras para kay Themis, nag-aalala na rin ako minsan. Pero alam ko naman na hindi ganoon kababaw ang relasyon namin, we're both busy into our dreams. It was my clerkship and I'm in my psychiatric, medyo nakakatakot pero may mga kasama naman ako. "What do you think is our patient problem? and the outcome of the test?" tanong ng Senior namin, natapos naming kausapin ang isang pasyente. "It is not Schizophrenia at all, then the exam results that i
Oo, aaminin ko naman, eh. Ang bob*, na ang t*nga ko, na wala akong puso, lahat-lahat na. Ngayon ko lang na-realized ang lahat sa akin. Ang dami kong nagawang mali, ang dami kong nagawang hindi maganda, at nasaktan ko pa ang babaeng alam ko namang mahal na mahal ko. Pero natakot lang din kasi ako.Natakot ako baka iwan niya lang din naman ako at masyado pa kaming bata, masyadong pang maaga para sa aming dalawa. Hindi pa namin ito oras, kaya ginawa ko ang mga bagay na sobra-sobra na pala. Hindi ko 'man lang napansin. Napahilamos ako ng mukha ko.Ang bob* ko sobra!Wala na dapat pang kahit anong excuse na ginawa ko sa kanya. Niloko ko siya. The blame is on me. Now I should accept my fate. Iyong taong nariyan 'yong panahon na kailangan ko ng kakampi ay wala na, 'yong taong naniniwala sa akin kahit na sa tingin ko ay hindi ko na kaya, at 'yong
"Hi! My name is Themis." Napakamot naman ako sa ulo ko dahil sino ba ito? Kakauwi lang ni Dorothy mula sa school at may mga kaibigan kaagad siyang dala-dala rito, at ngayong mayroong nagpapakilala sa aking kaklase niya. But I have to be nice, she's our visitor after all. "Hey, Themis. I am Nezoi," I simply introduced myself, trying so hard not to get sarcastic. "Nezoi... nice name, but it would be nicer if I call you to mine?" Nanlaki naman ang mata ko sa sinabi niya, ang tapang niya ah. Kakakilala lang namin ganito na siya? Ang bata niya pa. "Char! Babanat lang eh!" Tumawa naman siya dahil sa itsura kong hindi makapaniwala sa inaasta niya. "Landi mo," tanging nasabi ko at saka umalis sa harapan niya. Tumawa naman siya nang malakas habang papaalis ako, weird. Bakit kasi ganoon siya? Lumipa
In a snap, I did everything in the court defending someone who is actually innocent. After a long discussion and argument, and to everything I said to the Judge, I smiled. I face the crowd with confidence and I gave them my sweetest smile and turned my ba
Natapos ang araw na isa sa mga araw na hinding-hindi ko makakalimutan, lahat kaming na naroon ay hinding-hindi namin iyon makakalimutan. Ang bilis ng araw, at ng panahon. Lumipas na ang halos limang buwan at ito magka-text kami ni Nezoi at saglit niyang p
"Hmm..." Tinanggal ko pa ang mukha ni Nezoi sa mukha ko dahil paulit-ulit niya na akong hinahalik-halikan, ginigising ako. Inaantok pa ako at tinatamad din akong tumayo. Kanina niya pa ginagawa iyong paghalik sa aking mukha kung saan-saan, pero gusto ko r
Nagpatuloy ang kasiyahan namin at talagang ginawa na rin namin itong araw na ito na hindi makakalimutan na talagang naglasing ang lahat. Ito na rin ang way namin para makalimutan ang mga nangyari nitong nakaraang mga araw. Nagkaroon pa ng mga nakakatang*ng p
Ulasan-ulasan