Amelia
May mga sandali talagang hindi mo nakakalimutan—‘yung tipong alam mong habang nangyayari pa lang, tatatak na siya sa’yo. Ang pagkikita namin ni Adrian Blackwood… isa ‘yon. The morning light filtered through the boardroom’s floor-to-ceiling windows, tumatama sa glass table at nagre-reflect sa mga pader. Lahat kumikintab—chrome, glass, power. Kahit ‘yung hangin, parang may presyo. Nakatayo ako sa dulo ng mesa, hawak nang mahigpit ‘yung folder ko na parang iyon lang ang kakampi ko. The partners were already seated, talking in low, rehearsed voices. Halatang tense lahat. Kasi hindi lang basta meeting ‘to. This was the meeting—the kind that could make or break careers. And for some reason, pakiramdam ko, kasama doon ang career ko. Then the door opened. And he walked in. Tahimik bigla ang lahat—so quiet na rinig mo pa ‘yung mahinang ugong ng aircon. Adrian Blackwood didn’t just enter the room. He owned it. Every step was calculated—calm, confident, commanding. Hindi siya nagmamadali. Hindi rin siya nag-e-effort magpa-impress. He didn’t have to. The world already revolved around him. He wore a perfectly tailored black suit—yung tipong halatang custom-made. Charcoal tie, silver cufflinks. Minimalist pero obvious na mamahalin. Wala siyang dalang laptop o folder. Just his phone… and an aura that demanded attention without a single word. My first thought? Damn, intimidating. My second? He knows it. Everything he did—how he adjusted his cuffs, how his gaze moved around the table—spoke one thing: control. Cold, calm, absolute control. Tapos tumingin siya sa’kin. Isang segundo lang. Pero sapat para mapigil ang hinga ko. Dark gray eyes. Almost black. Sharp. Observant. Parang bawat tingin niya, binubuksan ka, ini-scan lahat ng nasa loob mo. And in that moment, I felt… exposed. Agad akong umiwas ng tingin, kunyaring inaayos ‘yung papers ko. Pero ramdam ko pa rin ‘yung tibok ng puso ko—malakas, mabilis. He sat at the head of the table. Perfect posture. Magnetic presence. May dalawang assistants sa likod niya, tahimik, alerto. Isang galaw lang niya, alam mo na kung sino ang may control. “Let’s begin.” he said. Dalawang salita lang. Pero parang may command sa hangin. Lahat agad tumuwid sa upuan nila. Nag-umpisa ang presentation. Charts, graphs, promises. Narinig ko na lahat ng ganyang pitch noon, pero iba ‘to. Hindi ito simpleng meeting. It was a test. And Adrian Blackwood wasn’t a participant. He was the judge. Tahimik lang siya. Walang smile, walang reaction. Pero ramdam mo ‘yung tension. Every flick of his gaze, parang laser—analyzing, calculating. Tapos nagkamali ‘yung senior partner namin. Mali ang number sa graph. Alam ko agad. Gusto kong i-correct pero nagdalawang-isip ako. Bago pa ako makapagsalita, napatingin si Adrian sa screen. Tahimik. Walang sigaw. Walang galit. Pero ‘yung tingin niya? Mas nakakatakot kaysa sa sigaw. Doon ko na-realize—hindi niya kailangang sumigaw para magpasunod. Isa lang na tingin, tahimik na utos, sapat na. Pinilit kong huminga nang steady. Pero nanginginig pa rin ‘yung kamay ko habang nagsusulat. That was my first glimpse of him—not just the CEO, but the man. The force. At doon ko naintindihan kung bakit tinatawag siyang ruthless. Hindi dahil gusto niya ng power. Pero dahil siya mismo ang power. At kahit alam kong dapat umiwas, hindi ko magawang tumigil sa pagtingin sa kanya. At nung tumingin ulit siya sa’kin—isang mabilis, matalim na tingin—para siyang babala at hamon sa iisang sandali. --- Adrian Meetings were always predictable. The same smiles. The same pitches. The same empty flattery. Lahat gusto ng pabor, ng attention, ng “yes” mula sa’kin. Pero that morning, something felt different. Maybe it was the air. Too still. O baka ‘yung kaba sa boses ng partner na nag-iintroduce ng team niya. Either way, I was already losing patience. Then I saw her. A woman sitting near the end of the table. Tahimik. Focused. Hindi trying hard. She wasn’t one of the usual people trying to impress me. Posture—professional. Eyes—sharp. Our eyes met for a second. Most people looked away agad. She didn’t. Not right away. There was hesitation, yes—but also intelligence. Awareness. Interesting. The presentation dragged on. I listened. Half bored, half evaluating. Then one of them slipped—wrong figure, wrong label. Sloppy. I was about to call it out when she moved. She caught it. Leaning forward slightly, like she was weighing if she should speak up. Then she did. Calm voice. No panic. No flattery. Just facts. The room went silent. I turned to her, intrigued. Terrified eyes, but steady tone. A contradiction I didn’t expect. I checked the numbers in my head. She was right. “Correct.” I said. Everyone froze. Waiting for my reaction. But I gave none. I didn’t reward competence. Competence was the minimum. Still… I remembered her name. Amelia Cruz. After the meeting, I shook hands and left. Pero sa isip ko, nanatili siya. She unsettled me. Not because she spoke—but because of how she spoke. Calm. Sure. No fear. No agenda. It’s been a long time since anyone in that room surprised me. And Amelia Cruz did it—with one sentence. --- Amelia Pagkatapos ng meeting, parang nanghina ‘yung tuhod ko. Lahat busy—nagbubulungan, nagre-relax—but my mind was somewhere else. Kay Adrian Blackwood. Cold. Commanding. Composed. That was my first real glimpse of him. At kahit ilang beses kong sabihin sa sarili ko na kalimutan ko na siya, alam kong hindi ko magagawa. Hindi mo basta nakakalimutan ang lalaking gaya ni Adrian Blackwood. Ang kaya mo lang gawin… ay hintayin kung kailan ulit siya titingin sa’yo.AdrianCuriosity is a dangerous thing.Sa negosyo, it built my empire — asking the right questions, digging deep until every secret was mine.Pero ngayong gabi, that same curiosity turned against me.Because the question wasn’t about profit margins or merger clauses.It was about her.Amelia Cruz.Sinabi ko sa sarili ko, it was just business — gusto ko lang malaman kung sino ang representative ng law firm bidding for one of Blackwood Corporation’s biggest contracts.Half true, maybe.Pero habang nakaupo ako sa opisina, past midnight, staring at the city lights, alam kong may iba pa.“Sir?”Si Lucas, my assistant, stood by the door — always efficient, loyal, never asks more than he needs to.“You asked for a background report on Ms. Cruz?”Tumango ako. “Yes. Everything public — education, employment history, family. Nothing invasive.”He hesitated. Just a second.“Of course, sir.”
AmeliaPaglabas ko ng office, halos midnight na. Tahimik na ang city—yung klase ng katahimikan na mapapaisip ka kung ilan pa bang tao ang gising… either chasing their dreams, o tumatakbo mula rito.Ako? Nasa gitna siguro.Nag-vibrate ang phone ko pagpasok ko sa elevator. Si Maya — best friend ko since college. Hindi talaga siya natutulog nang maaga, lalo na kapag alam niyang OT na naman ako.> Maya: “Tell me you’re out of that office, woman.”Me: “Just left.”Maya: “Good. I’m heating leftovers. You’re coming over.”Napangiti ako kahit pagod. Ang version kasi ni Maya ng “leftovers” ay parang handa ng fiesta—at may kasamang emotional support sa bawat subo.Pagdating ko sa apartment niya, naghihintay na siya sa pinto—barefoot, messy bun, oversized shirt na may print na “Overworked but Still Fabulous.”“You look like a zombie.” sabi niya, sabay yakap.“I feel like one.” sagot ko, sabay bagsak ng ba
AmeliaBy Monday, nagsimula na talaga.Yung mga tingin. Yung bulungan. Yung mga tanong na hindi naman talaga tanong — kung paano raw ako napunta sa ilalim ni Adrian Blackwood mismo.“Siguro na-impress niya si boss.” sabi ng isa, akala ko hindi ko narinig.“Or baka may koneksyon siya.” bulong ng isa pa.Hindi ko na sila pinansin. Bahala silang mag-isip ng gusto nila. The truth was strange enough — isang twenty-four-year-old paralegal, biglang nire-report direkta sa pinaka-ruthless CEO sa buong siyudad.Hindi ko alam kung hanggang kailan tatagal ‘tong setup na ‘to. Pero isang bagay ang sigurado: si Adrian Blackwood hindi gumagawa ng random decisions. Kung pinili niya ako, may dahilan.Hindi ko lang alam kung professional… o ibang klaseng dahilan.By mid-afternoon, halos malunod na ako sa Westbridge case files — mergers, acquisitions, environmental compliance, legal chaos na disguised as spreadsheets.Pag dinala ko na ‘yung report sa office niya, puno ‘yung kwarto — puro department heads
AmeliaFor the next two days, I tried to disappear.Every time someone mentioned that meeting, my stomach twisted like hell. Apparently, balita sa buong office na may “bagong paralegal na nag-correct kay Adrian Blackwood in front of his entire executive board.” Overnight, naging urban legend ako.Half ng office looked at me like I’d just ruined my career. Yung kalahati naman, parang tingin nila hero move ‘yung ginawa ko.Honestly, hindi ko alam kung alin dun ang mas masama.So I kept my head down, buried in paperwork, pretending I was invisible. Maybe, if I was lucky, the CEO of Blackwood Corporation would just forget I existed. Surely, he had better things to do — mergers, deals, millions of dollars, actual important people.Except… hindi pala.Kasi exactly 11:13 a.m. that Thursday, may pumasok na email.From: Executive Office — Blackwood CorporationSubject: Summons.Summons. As in, sino ba gumagamit ng ganung word sa totoong buhay?> Miss Cruz,Mr. Blackwood requests your presence
AmeliaDumating ang email ng 7:42 a.m. sharp.> Mandatory attendance: Blackwood Corporation Strategy Review, 9 a.m. — Conference Room 12.Binasa ko ‘yung email dalawang beses. Akala ko glitch.Kasi hello—paralegals don’t attend strategy meetings. Lalo na ‘yung kasama mismo si Adrian Blackwood. Usually para lang ‘yon sa mga executives, partners, at sa mga taong may sweldong kayang magbayad ng student loan ko sampung beses over.Pero ayun — andun nga pangalan ko sa listahan.Kaya ayun ako, 8:57 a.m., nakatayo sa labas ng conference room.Nerbyos na nerbyos. Overdressed. At kunwaring confident.The room was huge — glass walls, skyline view. Kita mo buong city sa baba, parang ibang mundo.Sinubukan kong huwag ma-starstruck. Kaso ang hirap.Tapos… pumasok siya.Si Adrian Blackwood.Even surrounded by suits and senior partners, siya pa rin ‘yung center ng universe. His presence demanded attention. Parang ‘yung hangin mismo nag-a-adjust pag dumating siya. Sharp. Controlled. Lethal calm.“Let
AmeliaMay mga sandali talagang hindi mo nakakalimutan—‘yung tipong alam mong habang nangyayari pa lang, tatatak na siya sa’yo.Ang pagkikita namin ni Adrian Blackwood… isa ‘yon.The morning light filtered through the boardroom’s floor-to-ceiling windows, tumatama sa glass table at nagre-reflect sa mga pader. Lahat kumikintab—chrome, glass, power. Kahit ‘yung hangin, parang may presyo.Nakatayo ako sa dulo ng mesa, hawak nang mahigpit ‘yung folder ko na parang iyon lang ang kakampi ko. The partners were already seated, talking in low, rehearsed voices. Halatang tense lahat. Kasi hindi lang basta meeting ‘to. This was the meeting—the kind that could make or break careers.And for some reason, pakiramdam ko, kasama doon ang career ko.Then the door opened.And he walked in.Tahimik bigla ang lahat—so quiet na rinig mo pa ‘yung mahinang ugong ng aircon.Adrian Blackwood didn’t just enter the room. He owned it. Every step was calculated—calm, confident, commanding. Hindi siya nagmamadali.