LOGINGinnieva Fajardo, a 21-year-old college student had enough. Her life always kept on failing no matter what she did to keep it from happening. It got to the point where she had to work to be able to study and obtain a degree as her parents passed away before she was even thirteen years old. Due to the unfortunate events that occurred to her, she aspired to be someone who would inspire people, an educator. Ginnie then met her professor, Phillip Añonuevo. Phillip is a 27-year-old newly promoted teacher and the eldest child of Añonuevo's family. Phillip's life, in contrast to Ginnie's, resembles that of a prince. He was born with a silver spoon in his mouth, but that does not make him a tyrant. Since then, Ginnie has found him enticing and a man who is entirely right for her, so she has pursued him. However, love should be felt by both sides, which didn't happen. Ginnie was rejected for her feelings on Valentine's day, making her fearful of that special event. In order to progress in life, she refrained from Phillip up until the moment they met again. She realized that she still has feelings for Phillip after all these years, but it was too late as Phillip is now preparing for a marriage. Knowing that information prompted her to entertain boys in order to forget the man who keeps breaking her heart. But what if circumstances changed miraculously, making her the soon-to-be bride of the man who had stolen her young, innocent heart? Will the romance that has failed twice become an everlasting love, or will it remain the same, putting young Ginnie's dream to die?
View MoreGrâce
Je n’ai jamais aimé faire de vagues.
C’est presque une règle. Me fondre dans le cadre. Rester discrète, élégante, effacée juste ce qu’il faut. Ne pas déranger. Ne pas dériver.
Je vis comme on retient son souffle : en silence.
Je suis mariée à Silvio depuis cinq ans. Cinq années calmes. Lisses. Un mariage bien rangé.
Il est un homme bien, oui. Sérieux. Prévisible. Gentil, parfois. Absent, souvent. Il m’aime dans les gestes utiles : une porte tenue, un SMS rapide, un "tu as besoin de quelque chose ?" lancé sans même détourner les yeux de l’écran.
Mais il ne me regarde plus.
Il ne me voit plus vraiment.
Peut-être qu’il ne m’a jamais regardée autrement que comme un choix sûr. Une femme posée, sans risques. Une épouse paisible, correcte, irréprochable.
La vie à ses côtés est une ligne droite, sans détour, sans vertige.
Notre quotidien ressemble à notre lit : toujours fait, toujours lisse, sans pli, sans excès.
Et moi, je m’y suis glissée. Par facilité. Par peur, peut-être.
Je croyais que c’était suffisant.
Mais un cœur qu’on maintient trop longtemps sous l’eau finit toujours par battre plus fort.
Par se débattre.
Puis il y a Noura.
Ma meilleure amie. Ma belle-sœur. La sœur de Silvio.
Elle, c’est l’éclat. Le désordre joyeux. Le feu d’artifice.
Elle rit avec le ventre, elle pleure sans honte, elle aime fort, comme si l’amour ne pouvait jamais blesser.
Elle me secoue, me bouscule, me rappelle à moi-même.
Je l’aime. D’un amour loyal, solide.
Je la protège. Même d’elle-même.
Même… de ce qu’elle refuse de voir.
Florent.
Son mari. Le danger tranquille.
Il ne parle jamais trop. Ne fait jamais un geste déplacé.
Mais il regarde.
Et ce regard… je le sens encore sur ma peau, même quand il n’est plus là.
Dès le premier jour, j’ai su.
Il y avait quelque chose dans sa façon de me fixer. Une intensité silencieuse, comme un piège sans mouvement. Une promesse vague, indéfinissable, mais là, dans l’air, entre chaque battement de cils.
Moi, j’ai souri.
J’ai fui.
J’ai évité.
Mais Florent est resté.
Insistant sans insister. Patient. Présent.
Une tension latente, toujours là, même dans les gestes les plus anodins.
Je me suis raconté des histoires. Je me suis dit que j’exagérais. Que c’était dans ma tête. Que je manquais d’attention.
Mais plus je le fuyais, plus je le sentais proche.
Une ombre constante dans mes silences.
Chaque dîner partagé est devenu un exercice d’équilibre. Une danse d’évitement.
Il frôle ma main en me tendant un plat.
Il me parle doucement, mais ses mots ont un poids que je ne sais plus ignorer.
Il m’observe sans détours, même quand tout le monde rit.
Et moi… je m’échappe. Un verre d’eau. Une porte à pousser. Un prétexte.
Mais il est toujours là. Même derrière mes paupières closes.
Et ce soir… ce soir, c’est pire.
Silvio est en déplacement.
Noura est montée plus tôt, fatiguée. Elle m’a embrassée sur la joue. Elle m’a souri comme une sœur, douce et légère.
Elle ne sait rien.
Elle ne voit rien.
Et c’est précisément ça qui me brise.
La maison s’est tue. Un silence lourd, presque poisseux. Comme si l’air lui-même savait.
Je descends, pieds nus, chercher un verre d’eau.
La lumière est déjà allumée.
Florent est là.
Il est adossé au comptoir. Bras croisés. Immobile.
Il me regarde comme s’il savait exactement ce que je suis venue chercher — et ce que je redoute de trouver.
Je m’arrête net.
— Tu ne dors pas ? je murmure.
Sa voix est douce. Maîtrisée. Trop maîtrisée.
— Je t’attendais.
Mon ventre se noue. Mon souffle devient instable. Je sens déjà l’orage au creux de mes reins.
— Florent… il ne faut pas.
Il s’avance. Un seul pas. Mes jambes veulent fuir, mais restent ancrées.
Je suis figée. Entre peur et désir. Entre raison et vertige.
— Tu le dis… mais tu ne bouges pas, dit-il, tout bas.
Il a raison. Je ne bouge pas.
Je serre le verre entre mes mains. Mes phalanges blanchissent. Mes épaules se tendent.
— Tu es le mari de Noura. Je suis… mariée. Tu le sais.
— Et toi, tu sais ce que tu ressens, réplique-t-il. Tu te caches derrière les mots. Tu fais semblant. Mais moi, je le vois.
Il est devant moi maintenant. Si près. Trop près.
Son odeur me trouble. Un mélange de peau chaude, de linge propre, et de quelque chose d’inavouable.
Je ferme les yeux. Une seconde. Pour me retrouver. Me reprendre.
Il lève la main. Frôle ma mâchoire. À peine.
Et c’est comme si toute ma peau se contractait.
Je sursaute.
Un choc électrique.
Je recule. Enfin.
D’un pas. Un seul. Mais c’est assez.
Je respire fort. Trop fort.
— Florent… je ne peux pas. Je ne veux pas. Tu comprends ?
Un silence.
Il me regarde. Intensément. Et dans ses yeux, rien ne faiblit.
Pas de honte. Pas de colère.
Juste une certitude tranquille : ce n’est pas fini.
— Ce n’est pas le moment, dit-il simplement.
Et dans sa voix, il y a tout : le respect de ma limite… et l’attente. L’obsession.
Je repose le verre sur le plan de travail. Je ne peux pas boire.
Je tourne les talons.
Je remonte.
Chaque marche est une brûlure.
Chaque marche me rappelle que je suis encore en train de choisir.
Et que peut-être… demain, je ne saurai plus comment résister.
"What? Bakit ka pumayag?!""P-Para matigil na sila sa panggugulo sa akin-""Future mo ang nakasalalay rito, Ginnie! Hindi ka dapat nagpadala sa mga dahilan nila."Kasakukuyan ko ngayong kausap si Sam na nasa kabilang telepono. Break time nila kaya may oras kami ngayong mag-usap kahit working hours pa."I-I just want to try. Malay natin...""'Yan ka na naman! Nagpapadala ka na naman sa emosyon mo. Ilang beses ka na niyang ni-reject, right? Hindi mo pa rin ba naiintindihan-""Sam, please, huwag muna ngayon. Gusto ko lang naman ng suporta mula sa 'yo. Fine, I still like him. At hanggang ngayon, umaasa pa rin ako na magustuhan niya ako. Also, hindi ko naman siya pinilit dito, siya ang mismong gumawa ng paraan..." I explained.Pagkatapos ng pag-uusap namin ni Sir Phillip at ang pagpayag ko sa offer nila, kaagad kong tinawagan si Sam. Buti nga at hindi siya ganoong busy kaya nasagot niya. Hindi ko lang din inaasahan na hindi agad siya susuporta sa aking desisyon."Kailan kita pagsasabihan?
"I can't, marami pa akong gagawin." Dalawang araw na rin ang nakalipas nang malaman ko ang gustong mangyari ni Madam. Pilit ko pa ring inaalis iyon sa aking isip ngunit talagang hindi ako mapanatag. Idagdag pa roon ang patuloy niyang pangungulit sa akin. This is exhausting!"Are you in a relationship?"I cocked my head to look at him. "Stop asking, okay? Nasabi ko na po ang sagot ko sa gusto ninyong mangyari. Ayaw kong madamay-""'Yong lalaki sa bar, right?" Phillip asked, interrupting me.Sino ba ang sinasabi niya? S-Si Gio? Oh gosh, please!"Kapag sinabi ko bang oo, lulubayan n'yo na ba ako?" prangka kong tanong. I didn't know na ganito siya kakulit! Para sa pera? What a lame reason!"No- I mean, siya ba ang reason mo para tanggihan ang offer?""No, Sir. It was my choice," I answered. Hindi ko gustong isipin niya na ginagawa ko iyon dahil sa ibang tao. Desisyon ko iyon dahil unang-una, mali naman talaga ang gusto nilang mangyari. Marriage is a serious matter.Mabilis ko siyang iniw
"Ginnie! Ginnie!"Katatapos lamang ng meeting sa office nang marinig ko na naman ang boses ni Sam. Hindi ko pa siya nakakausap tungkol sa ginawa niyang pagtawag kay Gio noong nasa Batangas kami tapos heto na naman siya ngayon."Oh?""Alam mo na ba ang balita?" tanong niya pa. Sinamaan ko siya ng tingin at nagsimula nang maglinis ng table ko."Tigilan mo na 'yan, Sam. Hindi magandang pag-tsismis-an ang mga tao."Hindi niya ako pinansin at nagpatuloy sa kaniyang kwento. Noong una ay hindi ko siya pinapansin para tumigil na siya ngunit kaagad ko ring kinain ang mga sinabi ko kanina nang mabanggit niya ang isang pamilyar na pangalan."W-What did you say?" I asked again. Did I hear it right?"See, makukuha ko rin ang atensyon mo. So, ganito nga 'yan, binalita lang kasi ito sa akin ni Sir Guevarra. Alam mo namang malapit sila ni Sir Phillip, right?"Tumango ako. Gustong-gusto niya talagang bitinin ako! Nakakainis siya!"Ang sabi kasi, nag-break na raw sila ni Ma'am Angelie. Walang sinabing
"Angelie!" Kaagad akong bumalik sa aking sarili at itinulak si Gio."What did you do?" iritadong tanong ko. T-That was my first kiss. How could he have taken it without my permission?Mabilis kong nilingon ang gawi nina Sir Phillip at nakitang wala na sila roon. Where did they go? Nakita niya ba ako? Oh gosh!"I thought you wanted it," paliwanag niya pa.Mabilis kong itinayo si Sam at inalalayan palabas. Bakit ba siya nagpakalasing nang ganito?"Hatid ko na kayo," suhestiyon pa ni Gio. I rolled my eyes as I placed Sam's arm on my shoulder."Get lost," mariin kong sabi. Just like that, he blew his chance. Akala ko pa naman iba na siya sa mga lalaking pinakilala noon ni Sam sa akin. It came out that the mindset is still the same with just different individuals.Nang makasakay kami sa taxi ay saka lamang ako napanatag. Hindi ko p'wedeng iwan si Sam dahil talagang nag-pass out na siya.As I was watching the streets we were driving through, a thought struck to me. Mga tanong na hindi ko a












Maligayang pagdating sa aming mundo ng katha - Goodnovel. Kung gusto mo ang nobelang ito o ikaw ay isang idealista,nais tuklasin ang isang perpektong mundo, at gusto mo ring maging isang manunulat ng nobela online upang kumita, maaari kang sumali sa aming pamilya upang magbasa o lumikha ng iba't ibang uri ng mga libro, tulad ng romance novel, epic reading, werewolf novel, fantasy novel, history novel at iba pa. Kung ikaw ay isang mambabasa, ang mga magandang nobela ay maaaring mapili dito. Kung ikaw ay isang may-akda, maaari kang makakuha ng higit na inspirasyon mula sa iba para makalikha ng mas makikinang na mga gawa, at higit pa, ang iyong mga gawa sa aming platform ay mas maraming pansin at makakakuha ng higit na paghanga mula sa mga mambabasa.