LOGINSometimes, love isn't just about a feeling. It's not just hugs and kisses. It's not just I love you's and I miss you's. There's more to love if we choose to see what's beyond it. There's sacrifices. Yeah, a sacrifice is truly one of the truest forms of love. Kasi naman, hindi ka naman magsasakripisyo kung hindi mo mahal, diba? You choose to sacrifice because there's more at stake than your feelings alone. Kaya kahit mahirap at masakit, you will always end up choosing the right thing to do. Iyon ang nasa isip ni Hope. Kapag magmamahal siya, she will be more than willing to sacrifice for that person. Dala-dala niya ang thought na 'yon everyday. What she didn't know is that it is easier to say it than do it. Kasi naman, she was never in love before. Hindi niya alam na ganoon pala kahirap kapag nasa sitwasyon ka na. Then there goes Sir Troy who came to her life one day. Bigla-bigla. Walang sign. Walang babala. Iyon na sana, kaso reality has its own way of slapping her. He's an instructor. She's his student. It's forbidden. Now, she's stuck between fighting for that love and letting go. Alin ba ang dapat gawin?
View More【プロローグ】
「待って、樹(いつき)! そんなに走ると危ないわよ!」
柔らかな朝の光が降り注ぐ、地方都市の穏やかな並木道。小さな恐竜のアップリケがついたリュックを揺らし、4歳の息子がきゃっきゃと笑いながら駆けていく。その後ろ姿を、早乙女結菜(さおとめ・ゆな)は少し息を切らしながら追いかけた。
保育園の門の前でようやく追いつくと、くるりと振り返った息子は、満面の笑みを浮かべていた。額には、うっすらと汗がにじんでいる。
「ママ、はやく!」
「もう、元気すぎなんだから」
結菜はしゃがみ込み、息子の小さな手を握る。自分とよく似た柔らかな髪の下で、あの人から受け継いだ銀灰色の瞳が、期待に満ちてきらきらと輝いていた。
「だって、きょうは先生に、きょうりゅうの絵本を読んでもらうんだもん!」
無邪気な笑顔に、結菜の胸がきゅっと愛しさで満たされる。彼女は樹を優しく抱きしめた。小さな子供特有の甘い匂いが、結菜の心を安らぎで包む。
「ママ、お仕事に行ってくるからね。先生の言うことをちゃんときいて、いい子で待ってるのよ」
「うん!」
元気な返事と共に腕の中から抜け出して、樹は友達の元へと駆けて行った。その小さな背中が見えなくなるまで見送ると、結菜はふっと表情を和らげ、自分の職場である市立図書館へと歩き出す。
(この温かい宝物が、私のすべて)
今の穏やかな暮らしは、彼女が胸の奥にしまい込んだある一夜の美しい思い出と、引き裂かれるような痛みの上に成り立っていた。
その始まりは、5年前。大学を卒業して間もない頃。就職に失敗し、派遣社員として働いていた秋のことだった――。 ◇【5年前】
オフィスライトの白い光が、規則正しく並んだデスクを無機質に照らし出す。 結菜は、モニターに映し出される数字の羅列を目で追っていた。聞こえるのは、カタカタ、と響く自分のキーボードの音と、周囲の社員たちの当たり障りのない会話だけ。その声も、自分とは無関係などこか遠いもののように感じる。(今日も、同じ一日が終わる)
定時のチャイムが鳴った。結菜は誰にともなく小さく会釈をして、席を立った。
派遣社員である彼女のデスクには、私物と呼べるものはほとんどない。契約はいつ切られるか分からず、そのために周囲の社員と打ち解けることもない。空っぽの引き出しを閉めるたび、自分の居場所がここにはないのだと、改めて突きつけられる気がした。もう秋だというのに、東京の気温は高いままだ。
帰りの電車は、一日の熱気を吸い込んだまま、けだるそうに線路を滑っていく。窓に映る自分の顔は、ひどく色褪せて見えた。柔らかな茶色の髪も、自分では穏やかだと思っている瞳も、この灰色の都会では何の個性も放たない。(このままで、いいのかな……)
街角で楽しそうに笑い合う家族連れが、ふと目に入る。
既に両親を亡くした結菜にとって、眩しすぎる光景だった。胸の奥が、きゅう、と小さく痛む。天涯孤独という言葉が、冷たい風のように心を吹き抜けていった。感傷を振り払うように、結菜はいつも同じ路地へと足を向けた。
都会の喧騒が嘘のように静まり返る、入り組んだ裏通り。その先に彼女の聖域はあった。蔦の絡まるレンガ造りのレトロな建物が、裏路地の片隅に佇んでいる。アンティークな木製のドアに手をかけると、カラン、と澄んだベルの音が鳴った。
『書斎喫茶 月読(ツクヨミ)』
一歩足を踏み入れると、古書のインクと深く焙煎されたコーヒーの香りが、結菜の心を優しく包み込む。壁という壁を埋め尽くす本棚と、静かに流れるクラシック音楽。
カウンターの奥で、無口なマスターが黙って頷いた。結菜を迎える。"Ganito ka ba ka-bored 'nong wala kaming dalawa ni Love?" Halos mapatalon ako sa kinauupuan ko nang biglang sumulpot si Faith sa kwarto ko. Tahimik lang akong naggigitara, nag-iisip kung anong tutugtugin nang bigla siyag magsalita. Napahawak tuloy ako sa dibdib ko dahil sa gulat."Ay, sorry. Nabigla ata kita," she added. She sat on my bed."Bakit? Bored na bored ka na ba?" I asked. Kahapon nang umuwi siya, tulog agad ang ginawa niya pagkatapos naming pagsaluhan ang dala niyang mga pagkain. Napagod daw siya sa activities nila. Buong araw din 'yong tulog niya. Gusto ko pa nga sanang mag-aya ng gala sa mall o kung saan pero hindi ko naman maaya kasi ang himbing ng tulog niya.I also wanted to ask Troy. Kaso nang makauwi sa kanila ay may lakad sila ni Tracy. Nagpapasama daw kung saan.Tumango si Faith sa tanong ko. "Anong ginawa mo 'nong na-bored ka habang wala kami?"'I invited my boyfriend over,' I wanted to reply. Pero syempre hindi ko ginawa. Matalino si Faith, at kung sabihin ko man
I woke up with something heavy on my stomach. Nang idilat ko ang mga mata ko ay mukha ni Troy ang bumungad sa akin. Naalala ko ang nangyari kagabi at awtomatikong namula iyong mukha ko. It was my first time and I didn't expect it to happen last night. Well, when I invited him over, I had the idea it could happen. But still, things happened unexpectedly.Hindi ako gumalaw agad, sa takot na magising siya. Mahimbing pa naman ang tulog niya. Ayokong maistorbo ang tulog niya kasi alam kong pagod siya sa trabaho. Hindi man iyon kita sa mukha niya–na gwapo pa rin ang walang bakas ng stress, ayoko pa ring magising siya.But my phone, which is sitting on my side table, pinged. Dahan-dahan ko iyong inabot.Pagkabukas ay pangalan ni Faith ang bumungad sa akin.'Pauwi na ako. Can you cook? Or should I bring a takeout?'Agad nanlaki ang mga mata ko sa nabasa. Dahil sa bigla ay ginising ko agad si Troy. I hate to stop him from sleeping so soundlessly, pero papauwi na si Faith! Hindi niya kami pweden
Para akong nawalan ng lakas nang yumakap sa akin si Troy. He planted kisses on my forehead and cheeks before looking me in the eyes. “I love you,” he murmured. Hindi ko na mabilang kung ilang beses niya sinabi iyon sa akin. I totally lost count, but that doesn’t matter. Mahal namin ang isa’t-isa and this moment just feels so right for us. “Was it good?” He asked. Was it good? Very much. Para akong mababaliw na hindi ko maintindihan. It feels so good that I totally forgot that this relationship has consequences. Lahat naman ata. Iyon nga lang, mas marami ang sa amin. But it really doesn’t matter now. Sa ngayon, gusto ko lang makasama siya nang matagal habang wala pang pasok. “Yes,” I replied. Troy smiled, the kind of smile that melts me every time. I could see that happiness in his eyes and for me, that’s very important. I want him to always be happy. He kissed me again on the lips, his tongue now playing with mine. He was so good at it and I’d like to think I’m getting good at it
"Are you sure about this?" He asked, his expression kind of looks pained. Nasasaktan ko ba siya sa paraan ng pag-upo ko sa kanya?While that thought was in my head, I still nodded at his question. Sigurado ako. Simula nang pumayag akong pumunta siya dito, alam kong may mangyayari. That thought was in my head and while I tried to deny it, I know deep inside of me that I want it to happen.There’s no one else I want to do my first time with, but with him.Troy tucked the few hairs that covered my face to the back of my ear. Andoon muli ang parang nasasaktan na ekspresyon niya. Nang makita iyon ay sinubukan kong tumayo at lumayo sa kanya.“Did you change your mind?”“Ha? Hindi,” I replied. He then held me tight, but gently. “Am I hurting you?”“What? No.”“It looks like you’re…” And the thought finally sinked in. “Oh.”Troy smiled, mischief now dancing in his eyes. “You think I’m hurting because you’re sitting on me?” He asked with a playful smile. “Eh kasi…” I hesitated. I couldn’t find


















Maligayang pagdating sa aming mundo ng katha - Goodnovel. Kung gusto mo ang nobelang ito o ikaw ay isang idealista,nais tuklasin ang isang perpektong mundo, at gusto mo ring maging isang manunulat ng nobela online upang kumita, maaari kang sumali sa aming pamilya upang magbasa o lumikha ng iba't ibang uri ng mga libro, tulad ng romance novel, epic reading, werewolf novel, fantasy novel, history novel at iba pa. Kung ikaw ay isang mambabasa, ang mga magandang nobela ay maaaring mapili dito. Kung ikaw ay isang may-akda, maaari kang makakuha ng higit na inspirasyon mula sa iba para makalikha ng mas makikinang na mga gawa, at higit pa, ang iyong mga gawa sa aming platform ay mas maraming pansin at makakakuha ng higit na paghanga mula sa mga mambabasa.